Fina Malina

Har ni tänkt på att en del människor verkar leva sina liv lika fridfullt som ett löv som flyter fram på ett lugnt vatten. De verkar inte vara utsatta för den där extra turbulensen som en del andra kämpar sig igenom. Om du tänker på din omgivning hittar du garanterat minst en person som hör till denna lugna kategori.

Sen finns det de som verkar leva mitt i en storm som aldrig ger med sig. De tar smäll efter smäll men står ändå lika stadigt som bergen. De påminner mig om ett favoritordspråk från fjärran öst. ”Hur mycket än vinden viner, kan inte bergen buga för den”

Tack och lov har de flesta av oss toppar och dalar av dessa två ytterligheter men jag kan inte låta bli att undra om vi själva skapar mycket av denna turbulens. Givetvis ligger en del av den utanför vår kontroll men är vi inte ganska bra på att röra upp mer damm än nödvändigt? Att ta tag i fler stötestenar bara för att en börjar rulla? Ibland kan det vara så att vi tar tag i en sak utan att tänka på, eller förstå, vilka andra saker som är sammanlänkade med det. När man tar tag i en sådan sak är det som att starta ett jordskred. Varje liten sten drar med sig fler stenar av olika storlekar som rasar i olika hastighet.

Där är jag nu. Mitt i jordskredet. En del stenar är kantiga och gör ont att träffas av medan andra är släta och solvarma. Snart kommer skredet tappa i fart och jag kommer kunna börja väja för de där kantiga och fånga upp de där släta, varma stenarna.

//M

Ja. En av de absolut stora fördelarna med att ha ett jobb är att man några veckor om året får vara ledig med gott samvete. Slänga fötterna på soffbordet med ett glas rosè i handen. Lyssna på barnen som sjunger sommarsånger och skrattar ikapp. Solen lyser och man har all tid i världen.

Eller hur.

Verkligheten.

Barnen kivas och är osams stora delar av dagen. Det ska städas och fejas inför lägenhetsvisningen. Pengarna är puts väck eftersom försäljningen av den dyra, fejade lägenheten drar ut på tiden. Balkongen ska målas klart. Rosén står i kylen och de få glasen som är tagna ur flaskan är mest druckna i farten. Idag regnar det och det står massor på schemat.

Tur man har fyra veckors semester så man hinner med några dagar ur den första kategorin också!

M

Ibland är livet lite extra motigt. En kombination av otur och felaktiga beslut kan skapa riktiga motgångar som gör livet surt. Alla har vi våra egna motgångar att genomleva och utmaningar att anta men hur väljer vi att göra det?

En motgång är egentligen inte mer annorlunda än en bra händelse. Det är våra värderingar och hur vi väljer att bemöta händelserna som gör dem till motgångar. Vad händer om vi stannar upp när vi upplever en motgång och ser logiskt på saken? Om vi ställer oss frågan; är det här verkligen något dåligt eller är det bara något som inte följer planen jag ritat upp?

De allra flesta av oss har en ide om hur vårt liv ska vara. Hur saker ska gå till och hur vi ska agera i olika situationer. När världen bestämmer sig för att inte följa våran plan utan utmanar oss med egna krumbukter upplever vi det som motgångar. Egentligen är det bara en händelse som vi inte planerat.

Om man är som mig och har ett kontrollbehov över sig själv och sin omvärld så är dessa upplevda motgångarna tunga att tackla. Det känns som att försöka dra en pråm på rätt köl med endast sina händer och ett rep till hjälp. Det är totalt utmattande och mycket mycket lärorikt. Tänk om vi kontrolltorskar lyckades släppa lite på linorna vi bundit ihop vår omgivning med och kliva utanför händelsernas centrum för att iakta. Att inte agera, inte provocera och inte värdera händelserna som utspelar sig utan bara iakta dem. Då skulle många spänningar släppa, mycket kul hända och vi kunde äntligen känna oss fria.

//M

Måndagen hann bara starta så ringde dagis. En febrig tös skulle hämtas. Jag lämnade allt jag höll på med och åkte. Lilla hjärtat var verkligen hängig och plötsligt känns allt annat i livet oviktigt. Nu har halva veckan gått och jag klättrar på väggarna. Jag städar, fejar, dagdrömmer, pysslar och myser med tjejerna. Jag förundras över hur många timmar det faktiskt är på ett dygn och börjar oroa mig för den stundande separationen. Jag vet att det är rätt beslut men det blir en tuff resa att lära sig hantera ensamheten.

M

Jag har en livskamrat. En av den sorten som man inte vill leva med. Ibland går det långa perioder utan att jag tvingas möta hens obevekliga stirrande blick. Det är en blick som ifrågasätter, dömer ut och gör mig knäsvag. Blotta närvaron av hen ger mig frossa, illamående, panik och hen öppnar ett stort slukhål som hen vankar runt. Hen retas med mig och knuffar mig närmare och närmare hålet medan jag kämpar emot och väntar på hens nästa drag. Ibland smyger hen upp bakom mig och blåser lätt på mig och ger mig kalla kårar, innan hen plötsligt försvinner igen. Hen förvarnar aldrig innan hen kommer eller går. Hen bryr sig aldrig om ifall hen är välkommen eller inte. Om hen stör eller inte.

Hen har ett medicinskt uttryck; ångest eller panikångest.

Idag snusade hen i min nacke och avgrunden öppnade sig framför mina fötter. Det är mycket nu. Mycket på jobbet och mycket privat. Jag stakar på på gränsen av min förmåga och balanserar för att hålla mig på rätt sida. Livrädd för att ta ett snedsteg. Livrädd för att fel människor ska dyka upp i fel tillfälle och rasera den lilla fasad jag krampaktigt håller i. Hoppas att rätt människor och fel människor ska dyka upp i rätt tillfälle och ge mig energi eller en stadig axel att luta mig mot tills min värld stannar upp och låter mig få fotfäste. Jag försöker leva här och nu. Inte oroa mig för framtiden. Inte undra hur livet kommer se ut. Bara flyta med strömmen men enligt Louise Hoffsten är det bara döda fiskar som kan göra det och jag är ju inte speciellt död. Inte speciellt fisklik heller. Så, jag fortsätter väl motströms ett tag till.

M